norestforthewicked

Dessa är bakfylla, ångest, trötthet och en massa sår och blåmärken man inte för sitt liv kan komma på hur man ådragit sig. Jag kan bocka av alla fyra för idag. Kudos? Nej, hade hellre sluppit samtliga.

Men det är så det blir ibland.

Midsommar ska visst vara en glad tillställning. Det är väl så det är tänkt. Tror jag. Inte blev det så, inte. Istället en fest som till slut barkade åt ett sjukt efterblivet håll. Det blir så ibland. Det är sådant man får ta.

Anser inte att den gjort sig förtjänt av att jag ska lida av de fyra elementen, dock.

Ska göra ett försök att sluta gnälla. Istället kan jag påpeka att jag häromveckan besökte West Coast Riot-festivalen i Göteborg. Det var grymt. Det var rentav grymt awesome! Visst är jag lite tvär över att jag, med giltig orsak dock, missade Bruket, Dillinger Escape Plan och Flogging Molly - det vill säga tre fjärdedelar av anledningarna till att jag planlade ett besök från första början.

Jag fick upptäcka ett fantastiskt band som heter The Get Up Kids istället. Gosse, vilken grym spelning de gjorde! Det var lite gubbigt. Visst. Samtidigt sjukt bra. Hjärtligt. Kärleksfullt. Emotionellt. Vem sade att gamla gubbar bara spelar musik för pengar?

Rise Against regerade under sin timme på scen. Särskilt när Dennis Lyxzen och Brian Baker gjorde dem sällskap för att lira Minor Threat-låten "Minor Threat". Lyxzens eget band Invasionen gjorde en fullkomligt lysande spelning, medan Brian Bakers hemvist Bad Religion gjorde en bra sådan.

Annat? Dropkick Murphys, alltså. Vilken spelning.

"What can I say, what can I do", frågade Dead By April. I lördags, bland annat. Jag ställer samma fråga. Hur kan jag sammanfatta den senaste tiden? Svårt som attans, måste betonas.

I torsdags tog jag studenten, vilket såklart innebar rikligt med alkohol, skrik och galenskaper. Mer om det en annan gång.

Dagen efter bar det av till första upplagan av Copenhell-festivalen i Köpenhamn. Det var coolt. Minst sagt.

Vi såg Supercharger. De svängde ganska bra. De ser jag gärna någon gång igen. Sedan såg vi Danko Jones. Han regerar alltid. I början av spelningen stod det en gles, ointresserad publik framför scenen, efteråt var det en stor, entusiastik fanskara. Killen har talang.

Hatebreed slog på stort och fläskade på med 27 låtar moshmaterial (setlist finns att tillgå här). Det var obeskrivligt bra. Jamey Jasta är förmodligen den allra bästa frontmannen inom extrem musik.

Kontrasterna mot aptrista 3 Inches of Blood var skarpa. Att det regnade samtidigt gjorde inte saken till kanadenarnas fördel. Megadeth däremot, det var en annan historia. De lirade hela "Rust in Peace"-plattan. Det var coolt. Grattis Dave Mustaine, jag tycker inte att ditt band stinker längre. Och såklart var Napalm Death härligt gubbigt, brutalt och underhållande.

Huvudattraktionen hette Deftones och var bäst på hela festivalen. Det bästa jag sett i år, tror jag till och med. Hurra!

Adept inledde den andra dagen med festivalens minsta publik och den lilla scenens bästa spelning. Sedan drack jag öl med Trosa-killarna och såg kort därefter Dead By April göra den bästa spelningen jag sett de göra hittills. Den nye sångaren Zandro Zantiago gjorde susen.

Att en av de tre gitarristerna hette Scott Ian gjorde att The Damned Things drog en stor publik trots att få eller ingen hört en ton av deras material. Det var helt okej rock'n'roll-metal, men en ganska anonym spelning.

Whitechapel fick igång festivalens största wall of death och genomförde dess hårdaste spelning. Mest gubbiga var Suicidal Tendencies, dock på det positiva sättet.

Undrar förresten om Nergal i Behemoth läst min recension av deras spelning på KB i höstas? Det jag anmärkte på - de långa pauserna mellan låtarna - var nu åtgärdade. Turligt nog. Mest kaotiskt var Dillinger Escape Plan, festivalens avslutare, och de briljerade ännu en gång som liveband.

Sammanfattningsvis - boka rätt band och jag åker gärna tillbaka nästa år.

Sveriges nationaldag. En sanslöst överskattad tillställning. Till att börja med - vem kan känna någon stolthet över sitt land när en så fullkomligt usel, intetsägande och pinsam sång som "Du Gamla Du Fria" agerar nationalsång?

Trams säger jag. Gör "Öppna Landskap" av allas vår Ulf Lundell till nationalsång istället. Då kommer jag att gasta ur mig lungorna till dess toner varje år medan jag håller den högra handen på hjärtat och skådar upp mot vår blågula flagga.

Tills dess böjer jag huvudet i skam den 6 juni varje år. Och surar en smula.

Av ingen särskild anledning komponerade jag ihop en Spotifylista som sammanfattar mitt sinnestillstånd under nationaldagen 2010. Här hittar ni den. Lyssna och häpna. Över musiken, om inte annat.

Nästa vecka har all potential i världen att bli lika katastrofal som fantastisk. Måndag, tisdag och onsdag kommer förmodligen att i jämförelse vara lugna, uppladdningslika episoder, innan helvetet brakar loss på torsdag.

Då tar jag studenten.

Vet inte hur det kommer sluta. Om omdömet, medvetandet och hjärnan kommer påverkas gravt av alkoholintag eller om det blir tvärtom - det vill säga mer nyktert än jag hade planerat. Jag vet i alla fall att det kommer serveras smörgåstårta här hemma, så något positivt kommer i alla fall att inträffa. Hurra!

Fredag och lördag bär det av till Copenhell-festivalen. Kände mig grymt pepp för några timmar sedan när jag manglade Suicidal Tendencies och kort innan upptäckte att Megadeth har några bra låtar trots all. Just för tillfället känner jag mig inte lika pepp. Men det kommer väl att hända snart. Hoppas jag.

Söndag? Vilopaus? Nej. Kiss på Malmö Stadion. Kommer nog bli den lugnaste dagen bland veckans fyra sista, men likväl är tanken att det ska bli kalasbra. The hottest band in the world - visa mig vad ni har!

Jag gjorde ett allvarligt misstag i fredags, kort efter att en polares studentfest avtonats. Att blanda en massa öl-, cider- och övriga leftovers i en 7UP-flaska är en ljus idé så länge man gör det för att tömma burkarna och samla avfallet på ett ställe.

Bestämmer man sig för provsmakning kan det bara sluta på ett sätt. Katastrof. Utan att fördjupa mig i detaljer, så kan jag lugnt sammanfatta att det satte sina spår. Och inte på det positiva sättet.

Men som vi sammanfattade tidigare under kvällen - "Det måste ner!".

Indeed.

"NEJ, denna blogg är varken nazistisk, rasistisk, antidemokratisk eller något annat".

Du hittar bloggen på http://otackarvarldenslon.blogspot.com. Jag har inte läst särskilt mycket där, mer än det fantasiskt intelligensbefriade svaret på Magnus Betnérs bloggande om Sverigedemokraterna (du kan läsa det på www.magnusbetner.com). Jag fastnade för en vacker liten fras i inlägget på rasistbloggen.

"Precis lika lite som en fårskock behöver mångkulturberikas av vargar så fungerar inte nödvändigtvis alla mänskliga kulturer tillsammans på samma landplätt."

Att jämställa människans olika kulturer med två helt olika djur visar klart och tydligt att personen bakom "Otack..." är själva definitionen av rasist. Denne menar alltså att svenskar och irakier (exempelvis) är lika olika som vargar och får. Ska man skratta eller ska man gråta?

Jag undviker att kommentera mer. Jag antar att de flesta förstår vad jag menar. De som inte förstår kan ursäktas, eftersom de garanterat saknar hjärnkapacitet till särskilt intelligent tänkande. Sverigedemokrater, som de så ofta kallas.

Jag saknar ord för att beskriva hur snedvriden världen är.

Igår hittades Paul Gray - mer känd som #2 i Slipknot - död i ett hotellrum. Gissningsvis efter en överdos. Paul hade tidigare under sitt liv haft stora problem med drogerna. Det hemska i det hela är att Paul väntade sitt första barn med sin fru.

Det stinker, rent ut sagt.

Slipknot var ett av världens bästa band. Enkelt som det. Den energi, den adrenalinkick som deras musik orsakar är svårmatchad. Att sitta still när "(sic)" börjar är omöjligt. Att inte känna vredet bubbla när Corey Taylor uttrycker sitt hat mot världen i "The Heretic Anthem" och "Surfacing" är likvärdigt med att vara totalt emotionellt död. Det är faktiska sanningar.

Jag hann se Slipknot live två gånger. Första gången var i Köpenhamn 2008. En sinnessjukt röjig tillställning. Mina fötter blödde och cirkus två liter vätska hann rinna ut genom mina porer. Andra gången var på Metaltown 2009. Att kalla spelningen för lugnare är en lögn. Under en snål speltid visade niomannabandet varför de var ett av de mest intressanta och underhållande banden som går att ställa på en scen.

Men nu lär det vara slut. Medlemmarna har under en evighet sagt att Slipknot består av Sid Wilson, Joey Jordison, Paul Gray, Chris Fehn, James Root, Craig Jones, Shawn Crahan, Mick Thomson och Corey Taylor - och inga andra. Om en medlem faller bort försvinner den unika energi som håller Slipknot samman, och därför vore det lönlöst att försöka fortsätta vid en sådan ytterlighet.

Jag tvivlar inte på att allt snack om en unik energi. Inte heller att deras bandförhållande bygger på gemensam vrede, ångest och frustration snarare än vänskap. Lyssna på deras musik, och du förstår hur jag menar.

Därför gissar jag på att en fortsättning utan Paul Gray är omöjlig.

Vila i frid Paul Gray. Du kommer att vara saknad.

Som om inte det vore nog möttes jag vid dagens hemkomst av nyheten om att Mastodon ställt in alla spelningar i sommar. De kommer alltså inte att uppträda på Copenhell-festivalen. Helvete. Helvete. Helvete.

Dead By April, Sveriges kanske mesta älska-eller-hata-band, gör mig glad. Oupphörligt!

Ni känner till med den här vanliga "det var bara första plattan som var bra" / "demon är bättre än skivan" / "de sålde sin själ till kommersialismen"-mentaliten som oftast brukar begränsa sig till bakåtsträvande köttbulle-gubbar som inte lyssnat på någon nysläppt skiva sedan Slayer släppte "Hell Awaits" för hundra år sedan?

Den inställningen är utbredd bland de flesta som inte direkt avfärdar Dead By April av en eller en annan anledning. Jag tycker är skitkul att läsa en statusuppdatering på Facebook där en blond tonårig tjej skriver något i stil med "Dead By April, era demos var bra men nu har ni sålt er". Jag skrattar mig fördärvad!

För låt oss vara ärliga - Dead By Aprils gamla demoinspelningar har sina poänger, men är så fruktansvärt mycket sämre än deras självbetitlade debutskiva. På alla sätt. Produktion, framförande, låtmaterial, egenart, och listan fortsätter.

Men det är ju inte kul att gilla ett band vars musik spelas på NRJ och som uppträder i "Sommarkrysset" på TV4, därför känner man ett behov av att avskilja sig från den breda massan. Så man säger att bandet var bättre på demostadiet, även fast man förmodligen är bittert medveten om att det är så långt från sanningen man kan komma.

Nyligen släppte Dead By April en splitterny singel. En cover på Killing Jokes gamla klassiker "Love Like Blood". Jag storknar!

Låt mig klargöra: Killing Joke-låten är grymt bra, och Dead By April gör en exemplariskt jobb med att göra låten till sin egen (även om jag gärna hade velat ha gitarrerna lite mer uppskruvade i mixen).

Men Dead By Aprils fans då? De flesta gnäller på att bandet gått ännu närmare ett renodlat popsound. Och visst är låten inte så värst metal - Jimmie Strimells fantastiska skrik lyser med sin frånvaro - men vad de flesta missar är att en bra låt är en bra låt, oavsett stil.

Förmodligen är det också så att ungefär nittiofem av hundra Dead By April-fans inte ens läst orden "Killing" och "Joke" i samma mening. Därav lär de flesta inte inse varför "Love Like Blood" låter som den gör. Hade Dead By April arrangerat låten i ett "Angels of Clarity"-tempo och ett "Stronger"-riff hade det bara varit miserabelt.

Naturligtvis vet jag inte alls vad för relation medlemmarna i Dead By April har till Killing Joke och deras musik. Men jag gissar på att de har vett nog att uppskatta London-bornas tidlösa tonkonst. Sedan gissar jag också på att belackarna är för ignoranta för att någonsin ens ta reda på att låten är en cover.

Jag ser sjukt mycket fram emot Dead By Aprils spelning på Copenhell-festivalen i Juni. I en utopi öppnar bandet spelningen med "Love Like Blood". Det hade varit obetalbart.

Dead By April fortsätter att visa vägen hur ett band bör bete sig under 2000-talet. Att se hur många är rädda för sanningen är underhållande, så underhållande.

14 april 2010: Peter Steele, sångare och bandledare i smått legendariska Type O Negative avlider.

16 maj 2010: Ronnie James Dio, en av de största hårdrockssångarna någonsin avlider.

18 maj 2010: Isis, ett av få band idag som både är innovativa och framgångsrika, går ut med att de ska lägga ner bandet.

Ni ser.

Världen har blivit en hemskare plats den senaste tiden.

"Dio kommer leva för evigt".

Hade jag fått en tia för varje gång jag hört eller läst den frasen, skiftande formuleringar medräknade, hade jag troligen kunnat köpa upp en betydande majoritet av Joakim Von Ankas affärsimperium.

Ronnie James Dio släppte sin första skiva 1958, under bandnamnet Ronnie & The Caps. Då som Tom Jones-minnande smörsångare, men sedan 70-talet har han varit en ikon inom hårdrocksvärlden. Inte den största, men utan tvivel bland de riktigt, riktigt stora.

Han har på något sätt alltid funnits där. Han har aldrig slutat att vara själva definitionen av en metalikon. Han har aldrig slutat rocka.

Men idag hände det. Ronnie förlorade kampen mot den magcancer han drabbades av i höstas, som tvingade honom att först ställa in sin Europaturné i eget namn, och sedan samtliga spelningar inbokade med Heaven & Hell.

Jag minns när jag såg Ronnie spela med sitt band Dio på KB en junikväll 2008 (recension skriven dagen efter finns att läsa här). Jag minns hur han avväpnade varenda person i den svettiga, lilla rockklubben så fort han äntrade scenen till tonerna av sin mesta klassiker "Holy Diver".

Jag kommer ihåg hur han totalt sjöng sönder (i positiv bemärkelse) refrängen till Rainbow-klassikern "Long Live Rock'n'roll". I slutet av låten överlät han titelmässandet i refrängen till publiken, varpå Ronnie svarade med "NO! Long live YOU".

Spelningen var direkt magisk i många avseenden. Det enda att sätta upp i minuskolumnen var Craig Goldys fullkomligt dötrista ensamsolo. Gitarrsolon är överskattade. Å andra sidan levererade Simon Wright ett briljant trumsolo.

Slagsmål utbröt i publiken under låten "Man on the Silver Mountain". Spelningen fortsatte.

Men i centrum stod naturligtvis den lille mannen med den stora rösten. Det mest slående var hur Ronnie kunde verkligen rocka, trots sin ålder. Hans röst var otroligt välbehållen, och inte en ton behövde han kröka. Det var fantastiskt.

Vila i frid, Ronnie James Dio. Din magiska röst kommer att eka på jorden i en evighet.

Ber om ursäkt för eventuella missförstånd beträffande titeln - ett hyllningsinlägg till den fantastiske Roky Erickson får vi ta en annan dag.

Istället måste jag ge utlopp för hur ofantligt mycket jag längtar till Copenhell-festivalen i juni.

Först och främst - en metalfestival i Köpenhamn är en idé ljusare än tusen solar (ouch, vilket slitet uttryck...). Om denna sedan bokar namn som orsakar fjärilar i magen enbart för att man läser deras namn i ett konsertprogram är världen genast ett mycket bättre ställe. Jag talar om fucking jävla Deftones. Jag talar om Hatebreed. Jag talar om Mastodon. Jag talar om Adept. Jag talar om Dead By April, Danko Jones, Suicidal Tendencies och Whitechapel.

När jag först läste om Copenhell blev jag lycklig. En metalfestival i Köpenhamn! Sedan blev jag ledsen. Den ligger dagen efter studenten. Sedan bokades Hatebreed. Jag började fundera på om det gick att genomföra ändå. Deftones adderades till uppställningen. Utrymmet för tvekan eliminerades - jag måste dit!

Spelschemat ser lovande ut, eftersom det verkar genomförbart att kolla på samtliga inbokade band. Det lär inte bli så, men de band jag räknat upp lär hinnas med, plus eventualiteter som Napalm Death, Megadeth och Behemoth. Som den gode Barney Stinson hade sagt - "It's going to be legen - wait for it! - dary!". Minst sagt. Minst. Jävla. Sagt.

För er som ännu inte begripit de uppräknade bandens skyhöga kvaliteter har jag gjort en insats för att råda bot på detta. Nämligen satt ihop en Spotify-playlist under namnet "Copenhell-vitaliteter". Klicka, lyssna och känn rysningarna av välbehag.

Man lär sig något nytt varje dag, sägs det. Låt se. I tisdags lärde jag mig av en klasskamrat hur man tillagade en god omelett med hjälpmedel såsom lök, champinjoner och bacon. Igår lärde jag mig att min kondition håller för att jogga över 12 kilometer (en högst behaglig lärdom). Idag har jag lärt mig att jag haft fel. Länge, länge, länge.

I min korkade enfald har jag i alla år inbillat mig att det är Mick Jones som skötte den mesta sången i The Clash. Fel, fel, fel, som den gode Brasse hade sagt. Joe Strummer, jag hoppas du kan förlåta mig, var du än är.

Vill pusha lite för The Gaslight Anthem också. Först klickar ni här och lyssnar på den fantastiska låten "Here's Lookin' at You, Kid", lägger märke till den briljanta texten och förundras över vilket fantastiskt bra band The Gaslight Anthem är. Sedan surfar ni in på Muzic.se och läser min färska intervju med gitarristen Alex Rosamilia.

Sedan bör ni i rimlighetens namn vara lika förälskade i New Jerseys arbetarklasshjältar som jag är. Oerhört konstigt vore det annars.

Eller, det är 20 minuter kvar tills 2010 har avverkat 3140 timmar av sin livslängd. Men jag känner att det är dags för en liten nätt genomgång av den centrala, den essentiella, den vitala och den egentligen enda intressanta aspekten av ett kalenderår: skivsläppen.

Guldet hittills i år innehas ur min synvinkel av en treenighet; New Jerseys arbetarklasshjältar The Gaslight Anthem och deras behagligt melodiska novellsamling "American Slang", Deftones hårdaste skiva sedan "Around the Fur" och samtidigt en musikalisk terapi efter bassisten Chi Chengs trafikolycka som bär namnet "Diamond Eyes" och till sist en studie i bottenlöst mörker - Watains laglösa mörker.

Lou Koller (läsvärt samtal med killen finns här och här) har släppt en härligt arg skiva med sitt band Sick of It All som heter "Based on a True Story". Otroligt befriande ilska. Som en skön kontrast är Stone Temple Pilots självbetitlade comeback skönt gubbmelodisk och minst lika bra.

Våra svenska debutanter Bruket och Royal Republic ska inte heller räknas ut. De förstnämndas industripoetiska "En Annan Klass" är ungefär lika bra som de senares skrevrock på "We are the Royal". En mer metallisk debutant är thrash metalgänget Zombiekrig, vars debut "Undantagstillstånd" är skönt rivig, spontan och stenhård.

Fjortismetal? Kanske. Det är ganska så irrelevant. Bra som tusan är i alla fall Bullet For My Valentines nya skiva "Fever". Kan rentav vara deras bästa hittills. Dark Tranquillity är ett annat gäng som släppt karriärerns hittills vassaste alster med "We are the Void". Skönt att Göteborgarna klarar av att bibehålla traditionen av att överträffa sig själva med varje nysläppt skiva.

Om en skiva benämns som bandets hårdaste hittills är det ofta en dålig ursäkt för att bandet inte orkat skriva vettiga låtar och därför satsat på extra gitarrdist istället. Undantaget som bekräftar regeln heter "Below the Belt" och upphovsgruppen heter Danko Jones.

Forna emorockarna Her Bright Skies har å sin sida softat till sig med "Causing the Scene" och komponerat ett dussin mördarrefränger som imponerar stort. Refrängen i "Far" på Coheed and Cambrias nysläpp "Year of the Black Rainbow" tillhör också årets höjdpunkter, och även så plattan som helhet.

Alla vet att Beatles är det bästa band som någonsin existerat. Det är 40 år sedan bandet officiellt upplöstes, men trummisen Ringo Starr släpper gärna skivor för det. Hans senaste "Y Not" är mot oddsen till hundra procent njutbar. En annan gamling som överraskat är Roky Erickson, som istället för högljudd skräckfilmsrock spelar akustiskt, melankoliskt och eftertänksamt på sin splitternya platta "True Love Cast Out All Evil". Magiskt.

I rak kontrast står engelska singer-songwritern Laura Marling, blott ett år äldre än mig. Hennes andra skiva "I Speak Because I Can" är högst fascinerande. Lika pretentiöst och soft är The Nationals nya skiva "High Violet", som med sina härliga Joy Division-vibbar är för mig helt oemotståndlig.

Såklart finns det många fler skivor från i år jag finner värda att nämna. Men vi sätter punkt där. För idag. Och se, just som jag var färdig är 2010 uppe i sina 3140 timmar!

47 och en halv timme in i maj månad 2010 har jag påbörjat, bearbetat, slutfört och skickat in inte mindre än fem skivrecensioner. Två intervjuer har slutförts. Ytterligare en intervju har förts ett stort steg närmare fullbordande. Jag brukar kalla mig själv för lat. Kanske borde jag ändra det till produktiv? Knappast.

Äh, spela roll.

Jag hörde nyss en fascinerande bra skiva. Den heter "True Love Cast Out All Evil". Den skäggiga gubben som sjunger heter Roky Erickson. Det är ett kvalitetsbevis så gott som något.

Är lite mer än halvvägs genom "High Violet", senaste släppet av indiepysarna i The National. Är inte introducerad till dessa New Yorkare sedan tidigare, men jag diggar det här. Skönt meditativt, skönt melankoliskt, skönt depressivt.

Eller, sistnämnda adjektiv var kanske till att ta i. Men det är inte glad partymusik, precis.

Vilket klär min sinnesstämning. Det börjar närma sig sommar och student. Stämningen borde höjas i takt med att antalet sekunder till examen blir färre, men det blir istället tvärtom. Jag hatar ekonomi. Jag hatar jobbmarknaden.

Misär, där har ni ordet. Smaka på det igen. Misär. Misär. Misääääär. Det låter sjukt korkat när man uttalar det. Men så används det också för att beskriva korkade situationer. Det går, med andra ord, jämnt ut.

Önskar att så mycket annat här i livet också gjorde det.

Det här gillar vi. Deftones - ett av världens allra, allra bästa band om du missat det - är äntligen klara med en ny skiva. "Diamond Eyes" heter den, och det går alldeles utmärkt att streama den via iheartradio.com.

Den bästa aspekten av skivan är så klart att den varit värd väntan. Att den stilmässigt låter som något bandet kunde ha släppt mellan "Adrenaline" och "Around the Fur" är månne inget jag skulle applåderat på förhand, men det fungerar. Det fungerar djävulskt bra till och med.

En direkt favorit är den bitterljuva "Beauty School". Titelspåret är en klockren öppning också. Hoppas de inleder med sistnämnda på Copenhell-festivalen i juni. Hoppas också att jag kan kontrollera mig dagen innan festivalen går av stapeln. Onekligen sjukt dålig tajming att en festival med så läcker lineup (Deftones, Mastodon, Hatebreed, Adept, Whitechapel, Behemoth...) läggs dagen efter ens student. Men som jag ofta säger - no rest for the wicked!

På förhand såg det ömsöm lovande, ömsöm riskabelt ut. I höstas bänkade jag mig vid Eventims hemsida en tidig morgon för att ordna plåtar till Melody Gardots första Malmöspelning, och när det så börjar närma sig konsertdagen utannonseras det att Abramis Brama äntligen ska återvända till staden efter över två års frånvaro. Samma kväll, femhundra meter bort.

Lite snabbt uppkollande av tider, och jag inser att det inte är en omöjlighet att hinna med båda spelningarna. Jag beslutar mig för att göra ett försök.

Strax efter 19-tiden står jag inne i foajén på Malmö Konserthus. Snart sitter jag inne i konserthallen på en utomordentligt bra plats (rad två, i mitten). Förbandskillen Federico Aubele går på scen ensam med sin akustiska gitarr och levererar stämningsfull, romantisk argentisk musik. Det fungerar hyfsat. Efter en halvtimme går han av scenen, och en kvart senare släcks takljuset åter. Det är dags för Melody Gardot att äntra scenen.

Hon gör det med sina medmusikanter bakom en röd, genomskinlig ridå och till tonerna av en ordentligt upphottad "The Rain". Det fortsätter med kanonlåtar som, bland många andra, "Your Heart is As Black As Night", "If the Stars Were Mine" och "Worrisome Heart". Spelningen är helt befriad från eventuella svackor och fantastisk rakt igenom. Jag är lycklig.

Det stod att hela programmet, inklusive förband och paus mellan huvudakt och support, skulle vara i cirka två timmar och femton minuter. Det stämmer inte. Klockan 22:14 är spelningen slut och jag reser mig upp för att lämna Konserthuset. Då har fröken Gardot stått på scen i närmare två timmar. Kollar mobiltelefonen, där ett meddelande innehållandes det kärnfulla budskapet "Var fan är du?!" lyser hotfullt. Jag ökar steglängden, och påbörjar vad som kan vara den längsta promenaden någonsin mellan Föreningsgatan 35 och Bergsgatan 20.

Ungefär fem minuter senare är jag framme, och möter upp sällskapet. Vi ställer oss i kö, betalar entrén, traskar in och går raka spåret till baren. Just när vi har fått varsin bärs i händerna går förbandet Skånska Mord på scen. Maken till bra tajming har jag sällan varit med om. Och visst gör Malmöbandet en godkänd spelning, lite variation hade dock varit önskvärt bland allt bluesminnande stonerharvande.

En tid senare går äntligen Abramis Brama på scen och öppnar spelningen med låten med samma namn som bandet. Sedan är det favoriten "Vad Jag Ser" som spelas. Kalla mig lättflörtad, men någonstans här kan man inte vara annat än totalt avväpnad, och det är bara att gunga med i bandets sköna svängtyngd. Jag saknar klassiker som "Svart", "För Mitt Blödande Hjärta" och framför allt "Mamma Talar" bland låtarna, men att "Säljer Din Själ" inkluderas väger upp en hel del. Bandet spelar en timme, plockar fram November-covern "Men Mitt Hjärta Ska Vara Gjort Av Sten" som extranummer och går av scen med hedern i behåll och ännu en lyckad konsert i sitt CV. Jag är nöjd.

Kvällens absolut största segrare är dock varken Federico Aubele, Melody Gardot, Skånska Mord eller Abramis Brama. Det är jag. Jag lyckades med mitt mål - att hinna med två av Malmös intressantaste vårkonserter på samma kväll. Att jag med ungefär sju sekunder missar min buss hem och tvingas vänta i femtionio minuter och femtiotre sekunder på nästa lyckas mirakulöst nog inte sätta några törnar i min extas.

Jag brukar ofta hetsa upp mig i diskussioner rörandes musik. Om någon uttrycker ett gillande gentemot ett band vars musik jag avskyr lär jag omedelbart idiotförklara personen och göra det hela till en personlig grej. Väldigt dumt, det är jag den förste att erkänna.

Egentligen bryr jag mig inte, folk får lyssna på precis vilken musik som de vill. Det finns väl egentligen inga dåliga band, utan bara band vars musik fungerar för en själv och band vars musik inte fungerar för en. Så enkelt är det.

Men det finns givetvis undantag. Jag kan på rak arm komma på tre band som jag utan tvekan skulle kalla "totalt jävla värdelösa". Dessa är band som gör musik som jag, hur jag än vänder och vrider på det, inte begriper hur någon med ett IQ över tre och ett halvt skulle kunna uppskatta.

För även om jag inte gillar, exempelvis Hammerfalls musik, så kan jag ändå höra vad andra diggar med den. Det är bara den lilla detaljen att samma grej inte faller mig i smaken. Och så är det med så gott som alla andra band där ute. Utom följande tre.

Att In Flames är ett av världens bästa metalband med en låtskrivartalang som är direkt omöjlig att överträffa är gamla nyheter. Men av någon anledning tror sig Sonic Syndicate lyckas lika bra, och de har tutat i förvånansvärt många anhängare att det är så. Det är märkligt. Deras musik är blott ett surt avkok på In Flames ratade arkivmaterial, och i princip varenda låt Falkenbergarna har skrivit kan härledas till en som förebilderna komponerade flera år tidigare. Varför folk gillar detta band? Ingen aning. Kanske för att de, ett värdelöst låtmaterial till trots, är ett kompetent liveband.

Allting som har med Skånes redneck-sida att göra är grymt överskattat i mitt tycke. Joddla Med Siv heter ett oöverträffat fjantgäng som manifesterar allting med min hemort som jag föraktar. Att ett gäng medelåldersgubbar tramsar runt och sjunger texter på lägre än dagisnivå som jag redan som femåring garanterat hade avfärdat som löjliga, attraherar en stor fanskara är ett av livets mysterier. Men å andra sidan är det kanske inte så märkligt - majoriteten av deras diggare består av skånska hillbillys som röstar på Sverigedemokraterna, aldrig besökt en stad med en folkmängd över 10 000 och tycker att när Tomas Ledin besöker hemorten en gång vart femte år tillhör livets höjdpunkter.

Jag har egentligen inget emot att man väljer att sjunga på främmande språk, beroende på hur språket klingar, naturligtvis. Tyska låter rent ut sagt förjävligt i såväl tal som sång. Låter man sången använda detta språks vokabulär har man alltså redan på förhand oddsen emot sig. Om man sedan inte har någon som helst låtskrivartalang, utan istället skriver ett dussin låtar per skiva som låter exakt likadant (enkelt standardriff med syntbippande, avskalad vers med dunka-dunkaljud, dålig poprefräng, och det hela upprepat i tre-fyra minuter) borde inte ens position stärkas ytterligare. Eller? Det verkar så, eftersom man - på något konfunderande vis - lyckats att skaffa sig en enorm budget för att bygga upp sin scenshow. Därför har man råd att fläska på med en absurd mängd pyroteknik och övriga ganska så löjliga sceneffekter (tänk Lordis scenshow) för att folk ska glömma bort vilken värdelös musik man har gjort. Med andra ord, Rammstein är inget musikband. Det är en turnerande teatergrupp.